Mitt milda håruppror

Tydligen finns det karlar och kvinnor som tycker att en kvinnas armhålehår är något väldigt äckligt som förtjänar att hånas offentligt. Och när kvinnor visar upp sina håriga armhålor i sympati, så blir de dödshotade. Jag förstår inte riktigt varför, men de viktigaste argumenten som hatarna lägger fram är dels att de får säga vad de vill om andra människor eftersom de har yttrandefrihet, dels att kvinnorna är så äckliga och ohygieniska att de förtjänar att höra att de är smutsiga horor. Jag vet inte riktigt, och mitt hjärta orkar egentligen inte dyka djupare i dessa hatares hjärnor.

Så jag tänkte på mig själv i stället. När jag häromdagen låg i badet och tittade på Arkiv X så fick jag syn på mina håriga ben, och mindes något som en twittrare skrivit: män med rakade ben är ovanligare än kvinnor med orakade armhålor. Så utan att slå av datorn plockade jag fram min hyvel och började. Det tog en förfärlig tid att bli klar med ett ben (jag var tvungen att byta avsnitt när jag rakat smalbenet) men till slut såg jag ut om benen som jag inte gjort på kanske sexton år.

Jag vet inte exakt varför jag gjorde det. Kanske som en protest mot mobbarna som tycker sig kunna bestämma över hur kvinnor ska se ut under armarna. Kanske för att jag ville känna mig lika len som min flickvän. Oavsett orsak så är jag nu slät.

En negativ sak har jag märkt, och det är att när jag ligger i sängen och täcket dras mothårs så svider det till så att jag vaknar. Detta beror enligt P på att jag, min dumma fan, inte använde rakskum. Detta lindrar hyvelns framfart på benen så att man slipper skära bort det yttersta hudlagret som återfettar hyn. Så jag får skylla mig själv.

Kommer jag att fortsätta att raka benen? Jag vet inte än. I natt, när jag låg och vred mig i benklåda, funderade jag allvarligt på vaxning. Vi får se. Jag återkommer i bloggn med framtida benhårsanekdoter.