Bort flyger längtan i vinterljumman
Sedan – en lägereld mot ljuset
gamla hjulspår grävs upp igen
Strö ner halm och lera
väx upp en gård av händer
Ute, en främmande planet
Skörda hemlig hemtrevnad i bortavaro
Bort flyger längtan i vinterljumman
Sedan – en lägereld mot ljuset
gamla hjulspår grävs upp igen
Strö ner halm och lera
väx upp en gård av händer
Ute, en främmande planet
Skörda hemlig hemtrevnad i bortavaro
I förra inlägget skrev jag om min tanke om att skriva en megadikt för 2025. Jag hade som föresats att för vecka 2 och 3 skriva en shakespearisk sonett (som Shall I Compare Thee To A Summer's Day) men jag misslyckades med såväl rimschema som meter. Det blev dock någon form av poesi. EDIT: Dessutom glömde jag en rad och publicerade tretton rader igår. Därför la jag till söndagens rad orimmad i slutet.
Vecka 2 och 3
Som rävar i en enslig vinterborg
så strävar vi tillsammans i vårt liv
minuters ljusning från en en simpel sorg
en dans på livets rakbladslätta kniv.
För ingenting får fattas dig, mitt barn
och inte ska du någonsin få lida
men inte vet vi mönstret i det garn
därav ödet stickar vid din sida
så min son, låt oss resa oss igen
mot motståndsmaktens kalla döda glöd
mot vildsvinsborstens vilda vackra vän.
I natt är själens slöja frostigt röd
och metern lurar mig igen, igen.
Och här är spöket alla och ingen väntat på.
Under vecka 4 kommer jag återgå till fri vers.
I slutet av förra året fick jag en idé att jag skulle skriva en versrad om dagen i min dagbok. Detta blir en vidareutveckling av 2024 års dagboksskrivande, där jag fokuserade på särskilda händelser, vilken mat jag ätit samt vilka böcker jag läst (se förra blogginlägget). Versraden kan ha nåt att göra med det som hänt under dagen, nåt jag tänkt på eller bara nåt jag känner i stunden. Första dagen i veckan tänker jag att jag ska bestämma mig för om den kommande veckans strof ska bli på fri eller bunden vers.
Om jag kommer ihåg det så ska jag skriva varje veckas strof i ett blogginlägg.
Vecka 1
Stenfärgad katt i rummets hörn
Snöklädd gång mellan vagnarna
Massivet gungar oss i falsk osäkerhet
Fint mögeldamm från fönstret
Det börjar nu. Igen
Inför vecka 2 tror jag att jag ska satsa på första halvan av en sonett, som ju är ett fjortonradigt versmått med rimschemat ABBA - ABBA CDE - CDE.
I år, mitt fyrtionde på jorden, har jag för första gången skrivit ner samtliga böcker jag läst, något som jag tänkt göra i ungefär 20 års tid. Jag loggade min läsning i en fickalmanacka där jag också skrivit ner (nästan) all middagsmat jag ätit under året. Sammanlagt läste jag 55 böcker, och till dessa räknar jag pappersböcker, eböcker, ljudböcker, serieromaner, fan fiction och mangaböcker.
Här följer en detaljerad lista över vilka böcker jag läst vilken månad.
Q1 (12)
Januari:
I sitt senaste blogginlägg utlyser Magnus Dahl en utmaning: skriv inledningen till den cyberpunkroman som du skulle skrivit den när du gick i gymnasiet. Min bild av cyberpunk vid denna tidpunkt i mitt liv, mellan 2000 och 2003, bestod nog av filmerna The Matrix och Johnny Mnemonic, och att jag spelat demon till datorrollspelet Deus Ex, vars huvudperson till det yttre inte så lite påminde om Neo. Därför skulle nog min cyberpunkroman vara färgad av svarta läderrockar, fyrkantiga solglasögon och pistoler.
MagnaGummi-rustningen skavde mot de mänskliga kroppsdelar Yunna fortfarande hade kvar. Helt fantastiskt skickade hon med ironiska och arga känslomarkörer till Terror och Hanic, som befann sig i gömslet, redo med plasmaunderstöd om allt skulle gå åt pipans glada dar. Det var verkligen helt fantastiskt att någon kunde uppfinna ett material som absorberade kraften motsvarande en RPG avfyrad på nära håll och samtidigt ge skavsår. Androfober skickade Hanic tillbaka med känsloläget låtsat självhat. Yunna tryckte undan ett leende; det var inte första gången detta diskuterades (men mest troligt sista) och som helbot hade Hanic hamnat i den märkliga positionen att han försvarade mechindustrin samtidigt som han gjort det till sitt livsmål att vara en titanpinne i maskineriet på så många CAIE:er som möjligt.
Yunna kände efter i fickan med handen, trots att hon mycket väl kunde notera tyngden av AM-bomben där. Pilla inte skickade Terror, (känsla: äkta stress), jättedumt om den detonerar nu. Yunnas hand ryckte ofrivilligt till, dels på grund av uppmaningen, dels på grund av den permanenta nervskada hon dragit på sig i ungdomen. Sen dess hade hon lärt sig att undvika botshoppar som tapetserade fönstren med "VET NI?! 75 % REA PÅ SAMTLIGA TECHMODDAR, TRE FÖR TVÅ I UTVALDA SAMMANHANG!" Bara 30 alnar kvar till portalen skickade Terror med sin patenterade psykmojimix av sarkasm, irritation och äkthet. Armera. Yunna aktiverade kontrollen i armvecket med en snabb tankeimpuls, och fortsatte gå så lugnt som möjligt mot stadsdelens sannolika (Hanics uträkning : 89,666667 %) undergång.
I somras fick jag Drakar och Demoner 23 och spelade ganska snart efter det med mina barn, något jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Jag har frågat dem om de vill fortsätta spela ett par gånger, men de har tyckt att jag varit tjatig, så för att inte få dem osugna på att spela så har jag väntat på att de ska ta initiativ. Och efter att ha fått nioåringen intresserad av rollspelspodden Uddezonen, och även visat honom första avsnittet av Arkaniversum, frågade han igår om vi kunde spela vidare! Femåringen var också peppad... i cirka tre minuter, då han blev uttråkad och försökte mosa sin brors standee med sin egen. Jag förpassade honom till YouTube och satte mig tillsammans med nioåringen för att fortsätta spela. För att hjälpa hans något fege men nyfikne magiker tog jag över femåringens alvjägare för att stötta i strider.
Förra spelmötet slutade med att de kom till byn Utkante, och vi tog vid precis där vi slutade förra gången. Rollpersonerna var trötta och hungriga, så de begav sig till värdshuset där de, allt enligt äventyrsmanualen, blev approcherade av ägaren Vagnhild som välkomnade dem, bjöd på mjöd och berättade lite om de jättelika fladdermöss som setts flyga över byn på natten. När hon nämnde att den vise och kunnige eremiten Rabinandrath hade flyttat in i ett skjul på tempelområdet, kom asketen själv in på värdshuset och satte sig i ett mörkt hörn. Magikergubben begav sig dit och bjöd på mjöd, varpå eremiten berättade sägnen om svärdet Um-Durman, och även den mystiska kvinnan som samtalade med jättelika pipande flygande varelser. (Här drog min son genast slutsatsen att de flygande varelserna var de fladdermöss som Vagnhild berättade om). Magikern ville sedan handla utrustning för äventyrande, men hade dåligt om pengar. Då kom Annabella, den till barflicka förklädda kultist som i hemlighet arbetar för att demonerna ska stjäla svärdet Um-Durman och ta över världen, och berättade om Ridders rös, med många skatter fast även hemska monster.
Som jag skrev i förra inlägget har jag funderat på att göra resor mer strömlinjeformade för att barnen inte skulle tappa intresset, så jag snabbspolade helt enkelt de två dagsmarscherna (sudda två matransoner!) och vid nästa scen var äventyrarna vid Ridders rös, där de upptäckte svartalfsträck och ulvspillning, samt flyttade undan stenen som delvis täckte ingången till gravgången. Magikergubben Tände sin trollstav och skickade ner en ljusboll till botten av gravkammarens ingång, och misslyckades sedan med att klättra ner, så han ramlade och slog sitt gamla onda knä. Alven kom nedklättrande och hjälpte, under sura förmaningar, honom att läka skadorna under en kort vila. När de skulle vidare i gången märkte de vampyrfladdermössen i hörnet och försökte smyga förbi dem, men två dåliga slag senare överfölls de av svärmen, och utkämpade återigen en nästan fatal strid. Här måste jag återigen få skryta om min sons improvisationsförmåga när det gäller att beskriva magikerns besvärjelser! Han kastade återigen Flamma, men istället för en eterisk cigarrettändare sög han istället i sig elden, som lyste upp hans inre ner till hans skadade knä, där han satte sin trollstav, som sköt ut en eldkvast mot hela svärmen, som förvandlades till grillkol.
Någonstans där avslutade vi spelmötet för jag var tvungen att sätta igång med middagen, men jag tror att jag tänt sonens intresse lite starkare denna gång. Det skulle nog vara bra för honom att få spela tillsammans med jämnåriga kompisar, så om han leker med nån kompis nån gång, och vi känner att stjärnorna står rätt, så tänker jag föreslå att de provar spela!
Igår satte jag mig med Drakar och Demoners soloversion igen, fast besluten att klara mig genom fler än ett rum. Jag använde den alviska tjuven Kvenfrej Skamkniv, som med hög smidighet säkerligen skulle kunna smita förbi vampyrfladdermössen i den första trappan. Ett lyckat slag på Smyga gjorde att han kunde glida förbi dem i skuggorna och ta sig in till nästa rum, där flera sarkofager stod. I en av sarkofagerna skulle vägen till nästa rum finnas. Uppdragsgivaren Ingolf hade varnat för en dödlig fälla.
Jag slog för Finna dolda ting och det blev ett demonslag (20, dvs fummel). Kvenfrid snubblade över fällan, som enligt slumptabellen var en larmsignal. Larmet väckte två av de brända döda i de andra sarkofagerna, och Kvenfrid drog sin kniv. Jag bestämde att det var två skelett från regelbokens monsterkapitel, ett vanligt och en förkämpe, och drog initiativkort.
Striden blev en otrevlig historia för alven, eftersom jag i tre rundor på raken lyckades få det sämsta initiativet. Dessutom slog skeletten väldigt bra och jag väldigt dåligt, och efter de tre katastrofala rundorna var tjuvens KP nere på 0 och jag fick slå dödsslag, som jag turligt nog lyckades med. Alven lyckades i sitt svårt skadade tillstånd Smyga (slag med nackdel) tillbaka för att kunna vila i fladdermusrummet. Här kände jag att detta spel verkligen är dödligt, eller så har jag valt alldeles för svåra fiender för att vara det första uppdraget. Dessutom insåg jag att jag hade för dålig koll på stridreglerna så jag pausade mitt solospel för att läsa igenom kapitlet för strid igen.
Praktiska saker jag kommer tänka på till nästa gång: