I somras fick jag Drakar och Demoner 23 och spelade ganska snart efter det med mina barn, något jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Jag har frågat dem om de vill fortsätta spela ett par gånger, men de har tyckt att jag varit tjatig, så för att inte få dem osugna på att spela så har jag väntat på att de ska ta initiativ. Och efter att ha fått nioåringen intresserad av rollspelspodden Uddezonen, och även visat honom första avsnittet av Arkaniversum, frågade han igår om vi kunde spela vidare! Femåringen var också peppad... i cirka tre minuter, då han blev uttråkad och försökte mosa sin brors standee med sin egen. Jag förpassade honom till YouTube och satte mig tillsammans med nioåringen för att fortsätta spela. För att hjälpa hans något fege men nyfikne magiker tog jag över femåringens alvjägare för att stötta i strider.
Förra spelmötet slutade med att de kom till byn Utkante, och vi tog vid precis där vi slutade förra gången. Rollpersonerna var trötta och hungriga, så de begav sig till värdshuset där de, allt enligt äventyrsmanualen, blev approcherade av ägaren Vagnhild som välkomnade dem, bjöd på mjöd och berättade lite om de jättelika fladdermöss som setts flyga över byn på natten. När hon nämnde att den vise och kunnige eremiten Rabinandrath hade flyttat in i ett skjul på tempelområdet, kom asketen själv in på värdshuset och satte sig i ett mörkt hörn. Magikergubben begav sig dit och bjöd på mjöd, varpå eremiten berättade sägnen om svärdet Um-Durman, och även den mystiska kvinnan som samtalade med jättelika pipande flygande varelser. (Här drog min son genast slutsatsen att de flygande varelserna var de fladdermöss som Vagnhild berättade om). Magikern ville sedan handla utrustning för äventyrande, men hade dåligt om pengar. Då kom Annabella, den till barflicka förklädda kultist som i hemlighet arbetar för att demonerna ska stjäla svärdet Um-Durman och ta över världen, och berättade om Ridders rös, med många skatter fast även hemska monster.
Som jag skrev i förra inlägget har jag funderat på att göra resor mer strömlinjeformade för att barnen inte skulle tappa intresset, så jag snabbspolade helt enkelt de två dagsmarscherna (sudda två matransoner!) och vid nästa scen var äventyrarna vid Ridders rös, där de upptäckte svartalfsträck och ulvspillning, samt flyttade undan stenen som delvis täckte ingången till gravgången. Magikergubben Tände sin trollstav och skickade ner en ljusboll till botten av gravkammarens ingång, och misslyckades sedan med att klättra ner, så han ramlade och slog sitt gamla onda knä. Alven kom nedklättrande och hjälpte, under sura förmaningar, honom att läka skadorna under en kort vila. När de skulle vidare i gången märkte de vampyrfladdermössen i hörnet och försökte smyga förbi dem, men två dåliga slag senare överfölls de av svärmen, och utkämpade återigen en nästan fatal strid. Här måste jag återigen få skryta om min sons improvisationsförmåga när det gäller att beskriva magikerns besvärjelser! Han kastade återigen Flamma, men istället för en eterisk cigarrettändare sög han istället i sig elden, som lyste upp hans inre ner till hans skadade knä, där han satte sin trollstav, som sköt ut en eldkvast mot hela svärmen, som förvandlades till grillkol.
Någonstans där avslutade vi spelmötet för jag var tvungen att sätta igång med middagen, men jag tror att jag tänt sonens intresse lite starkare denna gång. Det skulle nog vara bra för honom att få spela tillsammans med jämnåriga kompisar, så om han leker med nån kompis nån gång, och vi känner att stjärnorna står rätt, så tänker jag föreslå att de provar spela!
