Lucka 1: Ett äventyrsfrö som kan anpassas till flera olika genrer

Välkomna till årets adventskalender! I december 2022 kommer jag varje dag posta ett inlägg med bordsrollspelsrelaterat innehåll. Det kommer vara allt från små äventyrsfrön som detta till hela kampanjer, samt inlägg om rollspelsteori och annat. Mycket nöje tillönskas dig, käre läsare!

Lucka 1: Ett äventyrsfrö till nutid/high fantasy/cyberpunk

Plats: Ett väntrum till en läkarmottagning/en helares hydda/ett cyberapotek.

Anledning till besök: Någon eller några av rollpersonerna har drabbats av en ofarlig men mycket irriterande åkomma.

Uppdragsgivare: En äldre dam med minkkappa/stora guldhalsband/titaniumimplantat i pannan.

Uppdrag: Hitta den som förgiftade damen.

Den skyldige: Damens tjänare har under en lång tid lagt små doser av gift som lagras i kroppen i damens kvällste.

Vändning: Damen har behandlat sin stab av tjänare mycket illa – ingen lön, ingen semester, misshandel, förnedring etc. (modifieras efter vilken sättning spelet är i).

Kommer rollpersonerna sätta dit tjänarna, eller kommer de straffa damen?

Ich habe Pläne, große Pläne, ich baue dir einen Adventskalender

Det är uppbrottstider på Twitter, det sociala medium som jag lagt mest tid och ord på sen 2007 (inte varit aktiv på riktigt sen 2010, hade en paus mellan 2015 och 2019), så för att få ur mig ord och tankar någonstans kommer jag försöka väcka den här bloggen igen. Mitt försök att använda den som utlopp för solorollspel är inte helt avsomnat, men jag insåg att min berättelse i Her Odyssey började bli svår att fortsätta med. Rollspel kommer dock fortsatt vara en del av bloggen, men här kommer jag också skriva om svenska språket och annat som intresserar mig.

Apropå rollspel så kommer jag göra en adventskalender i bloggformat här, där jag i varje lucka kommer skriva om rollspel på något vis. Det kommer vara äventyrsfröer, oneshots och kampanjer, hemgjorda klasser till olika spel, mina tankar om rollspelande och så vidare. 

För att inte missa något, lägg till bloggen i din RSS-läsare (ja, det är 2009 igen!) 

Tjufre, tjufre!

Min farfar kom från Vägsele i Lycksele kommun i Västerbotten, och bosatte sig i vuxen ålder i ett torp långt inne i den norrbottniska urskogen. Från sin uppväxt i Västerbotten tog han så klart med sig sin dialekt, och ett av dessa dialektala ord var "tjufre". Hans barn snappade upp ordet och använde det i en lek typisk för barn som bor vid vägs ände: När de väntade besök ställde sig alla barn på bron och spejade. Den som först såg de som skulle komma skrek "tjufre tjufre!" och vann.

Denna lek fick jag som liten höra talas om och tyckte den lät kul och konstig, och nu när jag själv blivit pappa har jag introducerat leken för mina barn. De står gärna på bron oavsett väder och tittar förväntansfullt för att få syn på besökarna, och kan börja bråka med varandra om vem som faktiskt sett dem först.

Det var inte förrän idag som jag började fundera på om ordet "tjufre" var något annat än ett förvridet "tjugotre", och googlade det. Frun sa att min chock och förtjusning syntes i hela kroppen när jag såg att ordet fanns! Enligt Wiktionary kommer det västerbottniska ordet "tjwy" från fornnordiskans "tví", ett onomatopoetiskt ord som syftar på ett spottljud. En avledning av ordet är just "tjufre", sammansatt av "tjwy" och "fred", och betyder samma sak som "pax" (som ju betyder fred på latin) eller "tjing". Leken, som jag i hela mitt liv tagit som något sex syskon i mörkaste glesbygden hittat på för att mota bort tristessen, kom från ett gammalt ord och var helt logisk. Den som såg gästerna först sa helt enkelt "pax" för att uttala "anspråk på rätten att ha företräde till något" (Wiktionary).

Jag är glad över att ha upptäckt detta, glad över att under flera år omedvetet ha förvaltat en språkhistorisk lämning. Jag hoppas framtidens språkanvändare, oavsett om de har rötter från Västerbotten eller ej, kan tänka sig att använda det här fina gamla ordet på nya och innovativa sätt, precis som min pappa och hans syskon gjorde där på bron i väntan på dem som skulle komma.

Dörrmattor, stövelslickare, en falsk hemkomst

Valrörelsen är i alla fall slut. 

Her Odyssey dag 3: Första jokern (Falsk hemkomst)

Det förödda landskapet susade förbi. Omtöcknad av hunger och trötthet var Salima tvungen att lägga all sin kraft på hålla sig fast i de utstickande taggarna på bestens kropp. Hon visste inte hur länge hon blivit buren av den fyrbenta varelsen, men kände att hon snart skulle tappa greppet. Just när ena handen kändes helt bedövad, och ögonen började falla igen, saktade besten ner. Salima kände hur en av de insektsliknande armarna greppade tag i henne igen, och hon lyftes omilt upp och sattes ner på marken. Hon skakade på huvudet för att få bort den värsta utmattningen och såg sig sedan omkring. 
    Det var ett annat landskap än hon rest igenom ända sen hon flytt från herr Ydir och hans kader av slavdrivare. Ödemarken och öknen hon vandrat genom verkade ha slagit i blom. Hon stod en plätt av grönt, frodigt gräs bredvid en träddunge. Hon lät blicken lyftas och såg att hon befann sig i en dalgång kantad av vassa klippor. Hur hade besten tagit sig in där? Hon kunde inte minnas.
    Hon kände något vidröra hennes axel, och såg något hon inte sett sedan ... hon kunde inte minnas. Varelsen som burit henne hade plockat ner ett moget äpple som tydligen vuxit i ett av träden i dungen. Varelsen knackade med äpplet igen, och dess krabblika ögon verkade uttrycka något som hon inte trodde sådana ögon kunde uttrycka. "Ät" tycktes den säga. 
    Hon lyfte darrande sin hand mot äpplet, kände på det som att det vore en synvilla, tog ett tag. Det kändes äkta. Hon förde det mot munnen och drog in doften genom näsan. Tog en tugga. Safterna rann längs hakan, hon tvingade sig själv att tugga långsamt fastän det enda hon ville var att sluka det helt. 
    Salima slöt ögonen och lät äpplet fylla hela hennes väsen. Sötman blommade ut i munnen och gav färg åt hennes känslor. En molande värk just under revbenen mattades av. Det tycktes som att alla ljud förstärktes. Först ljuden från hennes kropp: hjärtats bultande, andningen, blodet som brusade i huvudet. Sedan varelsens ljud: pansardelar som gneds mot varandra, klor som klippte. Sedan ... andra ljud. Ett avlägset stampande som närmade sig. Ljudet av vingar. Kraftig andhämtning. 
    Hon öppnade ögonen och stod mitt i en flock monster. Ett gigantiskt flughuvud glodde med hundratals fasettögon, men där flugans kropp skulle varit fanns istället hundratals ben som förgrenades ut till ett nät som gungade lätt. Flygande varelser med människoarmar och ett enda öga mitt på kroppen. Fler bepansrade fyrbenta väsen som hennes riddjur. Otaliga andra. Hon tappade äppelskrutten på marken och for ut i en reflexmässig gard. Varelserna backade och gav henne utrymme. Hon svängde runt, grund andning, det flimrade för ögonen. Hon tvingade sig att ta ett djupt andetag samtidigt som hon stirrade en av varelserna på det ställe där den rimligtvis borde gömt sina ögon, bakom en halvgenomskinlig sköld som täckte det enorma grå huvudet. 
    Hennes riddjur sträckte fram en arm igen, denna gång för att knacka lätt på hennes vattenflaska. Salima vände sig till besten och såg på den. Den knackade en gång till och tittade på henne. Uppfordrande? Hur nu kalla döda pepparkornsögon kan uttrycka en sån känsla. Men det var det hon såg. 
    "Vatten? Ni vill ha ... vatten?" Hennes röst lät som ökenvinden. Hon såg sig omkring. Det frodiga gräset, träden, frukterna. Det måste finnas vatten i marken här. Hon rådbråkade sin hjärna, försökte använda energin från äpplet till att tänka. Gräva brunn? Det finns säkert någon med klor starka nog för att kunna gräva här, men hur ska jag kunna prata med dem? Varelserna surrade kring henne, någon utstötte ett frustrerat ljud. 
    "Jag måste ha mer mat. Och någonstans att sova." Hon riktade sig till den varelse hon fått rida på. "Kan jag sova i dungen?"
    Varelsen verkade ... nicka? Huvudet rörde sig, och den gjorde en svepande rörelse mot träden med ett av benen. Salima kände plötsligt hur trött hon var, att hela hennes kropp och själ var en dallrande gelé. Hon började gå mot dungen, och varelserna beredde väg för henne. Hon hade knappt hunnit lägga sig ner på den mossiga marken förrän sömnen kom.
    I drömmen såg hon sina familjemedlemmar hängas upp och ner i herr Ydirs träställningar. Mäster Glad och mäster Stark lät sina piskor dansa på deras kroppar, medan herr Ydir satt på sin tron. "Jag gör det här för din skull, Salima. Det är en lärdom, så att säga." Piskorna rev upp stora sår på deras kroppar, och ur såren vällde spindlar stora som hundar. Mamma, pappa, Erim och Gilia fanns snart inte kvar, det enda som återstod var hål i verklighetens väv, rakt genom världen, och genom hålen flög Salima. Herr Ydir försökte greppa tag i henne med armar som liknade spindelben, men hon flydde rakt ut i ingenting. 
    När hon vaknade hade hon bestämt sig. Hon var tvungen att hjälpa varelserna men hon kunde inte stanna. Hon kunde inte fly mer.

Spader dam på stranden

Första jobbveckan kom och gick: Konferenser bevistades, kaffe dracks, läroböcker snajpades från under kollegors näsor, nedräkningen till nästa lov påbörjades. Nu är det söndag och jag har eldat på min traditionsenliga söndagsångest (som känns som en gammal irriterande bekant) med dagens första halvliter kaffe. Barnen vände tillbaka dygnet nästan otäckt snabbt; under sommarlovet har de lagt sig mellan 20 och 22 och ibland sovit till kl 09, men direkt de började på förskola och fritids har de börjat vakna kring 06 oavsett om det är vardag eller helg. Nåväl, sen jag fick barn har jag blivit en morgonmänniska så det gör mig inte så mycket.

Igår tillbringade vi nästan hela dagen på stranden. Det känns så banalt att vilja ta vara på sommarens kanske sista varma dag (tonåriga Simon skulle helst suttit inne och spelat Baldur's Gate) men ibland får man tillåta sig att vara banal. Barnens mormor och morfar var med, vilket innebar att jag kunde sitta och läsa en lång stund. 

Frun åkte på grillfest med kompisar på kvällen, och när jag lagt barnen blandade jag för ovanlighetens skull en drink (gin och Fanta zero citron) och drack medan jag läste Brandon Sandersons Mistborn. Den är en kul blandning av en ung fattig person som upptäcker att hon kan hantera magi, court intrigue och heist. Jag har upptäckt att om man läser en bok istället för att skrolla sociala medier innan man ska somna, så blir man rätt mycket lugnare och sover bättre. Konstigt.

Her Odyssey dag två: spader dam (öken, en märklig best)
Övergången från ödemark till öken skedde så gradvis att Salima knappt märkte det. Plötsligt en morgon var den leriga stäppen med högar av bråte och ruiner ersatt med hårdpackad sand och klippiga kullar, och växtlivet reducerades till gråbruna lavar som ritade abstrakta mönster på klippblocken. 
   Salimas redan ansträngda mat- och vattenransoner, som hon stulit med sig från mäster Starks läger, bestod nu av några droppar i botten av en flaska, samt en handfull majs. Hon vacklade framåtlutad, med ögonen mot marken på jakt efter drickbart vatten och något att äta, vad som helst. Hon försökte undvika att slicka på de torra, spruckna läpparna men hon hade inte längre ork att hejda tungans reflexer. Mitt på dagen skar solen som laser, och hon försökte hitta skugga bakom de låga klipporna. Framåt kvällen, när hettan blev något mer mänsklig, fortsatte hon sin vandring mot sitt mål. 
   En morgon hittade hon vatten.
   Det var en stillastående pöl med slammig grönbrun vätska, men för Salima hade det lika gärna kunnat vara den porlande bäcken som rann precis bakom huset. Hennes djuriska överlevnadsinstinkt sa åt henne att slänga sig raklång på marken och dricka sig otörstig, men det mänskliga förnuftet, den rest som inte bränts bort av mäster Glads glödgade stav eller piskats bort av mäster Starks niosvansade katt, hejdade henne.
   Hon lindade upp en av tygremsorna som hennes dräkt bestod av, och spände den över sin vattenflaska. Sedan kupade hon sina händer och hällde långsamt, nästan plågsamt andäktigt, näve efter näve av det smutsiga vattnet genom det improviserade filtret. Tyget blev snart alggrönt och kunde inte släppa igenom mer vätska, så hon lyfte av det och rensade det. På botten av den mörka vattenflaskan kunde hon se vätskan skvalpa. Det gick inte att avgöra hur rent det blivit, men hon tyckte att det stank lite mindre. Hon förde flaskan darrande mot munnen och drack en liten droppe. Jordigt, slammigt, varmt ... men gott. Hon drack en klunk. Och en klunk till. Stanken fanns kvar, och blev en beläggning långt ner på tungan, men hon tömde flaskan. Hon skrapade febrilt tygstycket rent igen och fortsatte processen tills vattenflaskan var helt full.
   Det var då hon märkte att hon inte var ensam. 
   En skugga hade fallit över henne, och ett dovt muller som av en avlägsen hästflock i sken fick henne att rycka till och vända sig om. Hon stirrade på en lång kropp med fyra muskulösa tjurben täckta av pansar. Hon tittade långsamt uppåt och möttes av ett par ögon under en kitinös pansarplåt. Krabba, hann hon tänka innan två insektslika armar sköt ut från överkroppen på varelsen. Med oväntad snabbhet virades armarna runt Salimas kropp, och hon lyftes upp mot huvudet. De knytnävsstora pepparkornsögonen blänkte, och en käft med långa, smala tänder tuggade. Från varelsens mage kom nu det mullrande ljudet igen. Salima kunde bara tänka på ögonen. Det fanns något där, en gnista av intelligens. Hon fokuserade all sin kraft på att möta bestens blick. Hon tänkte på när hon första gången såg in i undermäster Blidväders ögon utan rädsla, hur varje sekund stärkte hennes mod och försvagade honom, hur hans kropp skälvde och hur hon kunde ta sig närmare honom tills hon stod ett steg ifrån, fortfarande med obruten ögonkontakt, hur hon tog hans käpp ur handen på honom och krossade hans huvud med ett enda svepande slag.
   Besten blinkade. Dess grepp kring Salimas kropp slaknade, och hon föll ner på marken och blev sittande. Det stora huvudet böjdes ner mot henne, och hon sträckte ut sin hand, som fortfarande höll vattenflaskan. Varelsen tittade på flaskan, och sedan på Salima igen. Den öppnade sin käft, och Salima hällde långsamt i vatten. Hela flaskan tömdes under bestens klunkande. En av armarna kom farande mot Salima igen, men denna gång långsamt och med något som skulle kunna likna respekt. Salima lät sig lyftas, och varelsen placerade henne på sin pansartäckta rygg. Hon tog instinktivt tag i kanten på en pansarplåt. Besten stegrade på bakbenen och sköt iväg i galopp.

Konferens och överfall

Började dagen med att vakna femton minuter före väckaren skulle ringa. Insåg att jag inte ställt väckaren. Det fick mig att vara tacksam för min neurotiska sida, som inte lät mig försova mig. Steg upp utan att väcka fyraåringen, åt frukost och drack kaffe i lugn och ro men fick ändå stressa eftersom den lille var svårväckt. Cyklade till förskolan och han fick berätta för mig var jag skulle lämna pga. hade ingen koll. Obs inte för att jag är en Dålig Pappa™ utan för att de har speciella avdelningar för lämning och hämtning under sommaren och jag inte kollat upp det för jag är en ... Dålig Pappa™. Efter att ha lämnat av honom fick jag cykla mitt absolut snabbaste till tågstationen och sen springa allt jag kunde för att hinna ombord på tåget innan dörrarna stängdes. Med pulsen på 130 satte jag mig och lyssnade på en guidad meditation som fick mig någorlunda avslappnad.

Dagens första schemapunkt var svensklärarkonferens med den vanliga uppstarten av läsåret. Innan det hann jag med att slå de första tärningsslagen i Her Odyssey, två Absolute Successes.

Her Odyssey dag 1: klöver fyra (ödemark, ett brott)
Det öde landskapets tystnad bröts av rövarens hånskratt och den gamle mannens gnyende. Salima slängde sig ner bakom bilvraket, som antagit samma smutsbruna färg som hennes söndertrasade kläder. Rövarens skratt hade en silverklang, som inte passade det tarvliga överfallet av den nedbrutne åldringen, vars snyftande andetag punkterade den andre mannens skrockande. Ljudet fick något inom Salima att glöda, och hon knöt näven hårdare kring kedjekäppen. Hon kröp framåt för att få en överblick över situationen. Rövaren, en man i ovanligt rena och färgglada kläder, stod över den knästående gamle mannen. I sin hand höll rövaren en lång, sågtandad kniv, och Salima kunde se hans kritvita tänder lysa upp den grå omgivningen. 

    Långsamt, helt ljudlöst, tog sig Salima fram mellan högarna av bråte som låg utspridda överallt, tills hon kom alldeles nära de båda männen. En snabb knyck med armen, och kedjan flög rakt mot rövarens bakhuvud. Mannens skalle kastades framåt, och skrattet avbröts av ett ljud från hans strupe. Men han föll inte, utan vred sig reflexmässigt runt för att få syn på den som anfallit honom. Salima hann precis kasta sig bakom högen med obestämbart skrot, men rövaren såg henne. Han skrek till, och slängde sig framåt med överraskande snabbhet.
    Bakom skrothögen var det tomt. Han svängde runt med kniven framför sig, och en kedja kom farande från vänster. Den snurrade runt hans hand, vilket tvingade honom att släppa kniven. Kedjan slets neråt, och mannen kunde inte annat än att dras med i fallet. Redan innan han drämt i marken var den magra  över honom. Hon höll hans kniv i handen (hur i Avgrunden fick hon tag på den?!) och det sista rövaren såg var hur hans eget vapen fördes ner över hans ansikte, rakt in i munnen med de pärlvita tänderna.
    Hans gurglande avtog, och blod började bubbla upp från halsen. De blå ögonen grumlades, men Salima fortsatte hugga tills han låg helt stilla. Först då släppte hon taget om kniven, torkade av sina händer på byxorna och klev av rövarens kropp. Ett ljud bakom henne fick henne att vända sig om med nävarna redo att slå till. Den gamle mannen, som hon för stunden glömt bort, satt och stirrade på henne. Hans rödsprängda ögon tårades, och hans mun tuggade kring outsagda ord. Salima bara nickade, plockade upp kniven och räckte den till mannen.   
    Senare, när Salima tillryggalagt en hel dags vandring i ödemarken, bara störd av gråsvarta fåglar som trivdes bland ruinernas kvarlämnade rester av rutten mat och döda kroppar, kunde hon tillåta sig att fälla en tår. Hon satt med ryggen mot en raserad husvägg och åt en nypa av de sista torkade majskornen hon fått med sig vid flykten, och lät tåren rinna ner över ansiktet. I sin färd tog den med sig det yttersta lagret av damm, och fuktade de gulnade tygremsorna som delvis täckte hennes kinder. 
    "Mamma ... pappa ... Erim ... Gilia ..." Rösten var svag, inte mer än en viskning, mjuk och darrig.
    "Mäster Glad ... Mäster Stark ... Herr Ydir" När hon mässade dessa namn bet hon ofrivilligt ihop så hårt att käkarna smällde. Ljudet ekade i husruinen, och skrämde en grå korp som kalasat på något as i närheten. Salima fokuserade på ljudet av vingarna och det varnande kraxet tills det försvunnit bort, sedan lät hon sig somna.

Odyssé genom ödemarken

Första jobbveckan efter sommarsemestern och möten avlöser de sedvanliga uppstartsrutinerna: Skapa nya kursrum, lägga in schemat i kalendern, ångestklump i magen över att barnen behöver gå på föris och fritids till kl 18 vissa dagar, att yrvaket inse att man måste börja veckohandla igen och inte bara tänka "det löser sig, vi tar en pizza på stranden/glass/chips till kvällsmat". 

För att mota ångest-Olle i grind har jag börjat spela ett solorollspel som heter Her Odyssey, där man med hjälp av ett antal T4, en kortlek samt några regler ska lotsa en person till ett visst mål. På morgonen (irl) ska man dra ett kort ur kortleken och läsa av vad det kortet representerar i intrigen; man väljer mellan ett antal olika ord och funderar under dagen på vad som händer och hur rollpersonen tacklar den. På jobbet har jag IKT-dag där vi i mindre grupper får höra om olika digitala hjälpmedel, men i mitt huvud smyger Salima genom en svedd ödemark på jakt efter adelsmannen som mördade hennes familj och förslavade henne. Bra sätt att hålla sig flytande i ett hav av stress.