Alltnog! Denna vårdag då min mormor dog stod jag och min far på Arvidsjaursjön och pimplade abborre. Solen gassade, det var outsägligt vackert. Jag minns inte vad vi pratade om. Vi kanske teg och log.
Ethel hade ett antal år tidigare överlevt en hjärtinfarkt och led av kärlkramp. Hennes besvär kom mest troligt av hennes nikotinmissbruk, och efter hjärtinfarkten slutade hon röka. Pengarna som hon tjänade in genom att inte köpa cigg använde hon till att bjuda sina barnbarn på Arvidsjaurs konditori. Detta konditori hade ett namn för varje generation. Mormor kallade det för "Tjuettan", pappa sa skämtsamt "Granbergs konditori" och vi barn kände det som "Kaffestugan".
Vårt årliga kondisbesök, där vi barn drack läsk ur 33-centilitersflaskor och åt chokladbollar, inföll faktiskt på dagens datum. Vi läser Valentin i almanackan och firar hjärtat. Många firar det poetiska hjärtat, den flyktiga eller fasta kärleken och alla motstridiga känslor. Mormor firade det fysiska hjärtat, som fortsatte slå ända tills den där ljuvliga aprildagen då en blodpropp fastnade i hennes lungor.
Jag minns än idag min kusins bleka ansikte när hon stod utanför Medan och med ekande, ihålig röst gav mig dödsbudet. Min telefon hade fått slut batteri, så mor och far kunde inte nåt mig. Jag hade kört skoter till ungdomsdansen, och hoppade genast på den och åkte blixtsnabbt iväg. I chocken körde jag fel och kom in i skogen, körde fast och trodde att jag inte skulle hitta hem. Men som av ett under kom pappa körandes, vill jag minnas, och hjälpte mig loss. Vi åkte hem och jag försökte ordlöst trösta en rödgråten mamma som förlorat sin mamma.
Den fjortonde februari kommer alltid att vara mormors dag för mig, den dag då vi triumfatoriskt och kaxigt firade hjärtats seghet med stabbiga bakverk på ett anrikt konditori.
Jag tänker på dig, Maj Ethel Ingeborg. Hälsa änglarna.
