Vi var på en fest, eller en middag, och så började pappa spela på en flygel och sjunga. Jag föll in i sången och vi framförde en perfekt version av Busby Berkeley Dreams med The Magnetic Fields. Ofta när jag drömmer musikdrömmar är inte låten som spelas riktigt densamma som i den vakna världen, eller så glömmer jag vilken låt det var sekunderna efter att drömmen flutit bort. Men denna gång hörde jag alltså sången tydligt, och trots att jag aldrig hörde min pappa sjunga på riktigt, och trots att han hatade pianomusik, så kändes det verkligen som om låten kom från honom, från en annan värld.
Jag har tänkt på den låten mycket de senaste dagarna, och började fundera om texten hade nåt med oss att göra.
I haven't seen you in ages
but it's not as bleak as it seems
(...)
And now you want to leave me for good
I refuse to believe you would
Tja, några strofer kanske. Om man övertolkar. Och det kan jag väl göra. Oavsett vad så är det en fin låt, från en av de bästa skivorna jag nånsin hört. Och min pappa var ju den bästa pappan jag nånsin haft, som kanske nån nånsin kan få, så därför ska jag minnas den här drömmen.
Den här är till dig, Göte, trots ditt hat mot "pianomusik".
