måndag 28 november 2011

Ginger är inte bara en färg

Tvära kast.
I går natt ägnade jag mig åt ett av mina intressen, nämligen att vara förbannad. Denna eftermiddag har jag ägnat mig åt ett annat: att stöka i köket.
Först städade jag alla bänkar och spisen så det ska se fint ut när Pia kommer i morgon, och sen började jag med ingefärsgalenskapen.
Det som inspirerade mig denna gång var det här receptet - kanderad ingefära. Jag skalade och hackade en bit av den kryddiga och söta roten, och kokade den cirka 30 minuter i en enkel sockerlag som bestod av hälften socker och hälften vatten. I skrivande stund ligger ingefäran på tork, vilket den ska göra i några timmar. Sen ska jag doppa den i strösocker. Detta godis är inte bara bra för magen utan även gott som fan! Håller sig 2 veckor i kylskåp.
När jag ändå höll på med ingefära tänkte jag att jag skulle koka en sats ginger cordial. Det är en sorts ingefärsdricka som jag gillar att göra rätt kryddstark. Receptet här kommer från min morbror Jimmy. 100 g ingefära hackas fint och kokas i ungefär en kvart i 3 dl vatten tillsammans med lite krossad svartpeppar eller färsk chili. Under tiden ska man riva skalet av två limefrukter och blanda med 3 dl socker, men jag hade ingen lime i dag så jag tog lite ananas och blandade med råsocker. Sen rörde jag i ananasen i ingefärsblandningen, och efter att det svalnat silade jag det genom en silduk.
Resultatet blev en kryddig dryck som inte rekommenderas för barn. "Saft för ansvarstagande vuxna", som inneboende M sa.
Efter att saften blev klar fick jag en tanke, och idén till en tredje produkt av ingefära växte fram. Jag blandade resterna av ananas, chili och ingefära (som blivit över efter cordialkoket) med den med ingefära smaksatta sockerlagen från kanderingen. Detta fick koka ett tag, och sen silade jag det igen.
Nu har jag alltså:
1. Kanderad ingefära, för matsmältning och nomnomnom,
2. Ginger Cordial, en söt och stark saft,
samt 3. Sockerlag med smak av ananas, ingefära och chili.
VAR ÄR DIN GUD NU?!

söndag 27 november 2011

Män som hatar kvinnor - igen!

Millennium-böckerna är tre väldigt spännande kriminalromaner.
Millennium-filmerna (de svenska) är tre väldigt spännande kriminalfilmer.
Män som hatar kvinnor (den amerikanska versionen, som heter The Girl With The Dragon Tattoo) är säkert en jättespännande kriminalfilm.
Det är dess affisch är förbannad över.
Ni har kanske sett den; jag gitter inte lägga in den i bloggen. Men jag ska beskriva den. Lisbeth Salander står naken, hårdsminkad och tatuerad, med Daniel Craigs arm runt sin hals. Han tittar sådär slitet, nästan dött, in i kameran, som han alltid gör.
Jag vill inte skriva eventuell läsare på näsan, men jag måste påpeka en sak.
Millennium-böckerna hade åtminstone en ambition att kämpa för kvinnor. De handlade om onda män som torterade och mördade kvinnor, och de goda krafterna som bekämpade dem.
Affischen till den amerikanska versionen, som fått ett namn som är så löjeväckande att man tror att det är på låtsas, är mansgrisig. Den objektifierar kvinnor på ett sätt som gjorts i många år. Daniel Craig, den store starke mannen, skyddar med sin arm här den nakna, underliga, trasiga flickan Lisbeth Salander. Jag är väl ingen stjärna på att tolka bilder men blottade kvinnobröst säger mer än tusen ord.
Detta må vara David Finchers (regissör) och Steven Zaillians (manusförfattare) bild av Salander, och jag ger alla människor rätt att tolka karaktärer i böcker hur de vill, men jag ifrågasätter starkt läskunskapen hos dessa båda herrar. Kanske har de svenska böckerna översatts i Google Translate fram och tillbaka mellan några olika språk?

Och alla dessa mördade kvinnor i alla dessa kriminalromaner och -filmer. De utsätts för de värsta formerna av våld och övergrepp, och deras kroppar lämnas sedan uppfläkta för oss att se.
Det som fick mig att reagera nu var tevespelet LA Noire. Huvudpersonen är Cole Phelps (ett namn som känns otroligt deckarklyschigt), och sättningen är ett fiktivt Los Angeles på 1940-talet. Med hjälp av spelarens slutledningsförmåga ska brott lösas och skurkar buras in. Det blir biljakter, pistolskjutning och förhör. Man börjar som en vanlig polis på gatan, men flyttas snabbt upp i graderna.
När jag tids nog hade hamnat i mordroteln började mordfall efter mordfall hamna på Phelps' skrivbord. Och det var bara kvinnor som blev mördade. Fem eller sex stycken hann (den manlige) seriemördaren med, innan Cole hjältemodigt och amerikanskt sköt ihjäl honom i kyrkokatakomber.
Det tog ett tag innan jag insåg vad som störde mig, och det var för att jag var så helvetes van att se det. Alla kvinnorna blev strypta, ihjälslagna och lämnade nakna på offentliga platser. När jag till sist hade tagit kål på mördaren började jag fundera. Fem (eller sex) mordoffer i spelet är kvinnor, och nästan alla lämnades nakna. Jag frågade mig själv, och mina twitterföljare, varför. Jag fick många svar, men det som fick min uppmärksamhet mest var en person som skrev att det var problematiken med att göra ett spel år 2010 som utspelar sig under 40-talet. Jag antar att personen menade på att 40-talets kvinnosyn var unken, men det är inget att göra åt om man vill göra en verklighetstrogen bild av den tiden.
Detta fick mig att haja till. Jag hade nog själv kommit fram till den insikten om inte den här personen hann före mig, men jag insåg också hur fel det var.
1) Man behöver inte göra ett spel där en seriemördare tar kål på kvinnor och lämnar dem strypta och blottade i parker.
2) Om ett spel utspelar sig i ett fiktivt LA under ett fiktivt 40-tal så får man faktiskt göra vad fan man vill i det universumet och hänvisa till att det bara är ett spel. Ty sådan är fiktionen, att den kan spegla verkligheten, men den behöver inte göra det.

Jag vill inte förbjuda människor att skriva böcker, göra tevespel, spela in filmer, spela teater eller skriva dikter som skildrar våld, övergrepp och mord (gjorde jag det skulle min egen underhållningsvärld minskas jävulskt drastiskt), men jag tycker också att skaparen av skildringen har ett ansvar att inte bidra till att göra kvinnor till hjälplösa, nakna, strypta offer (som i LA Noire) eller socialt störda, våldsamma anorektiker (som i Stieg Larssons böcker). Människor kan tänka själva och göra sig en egen uppfattning om saker, men om en del av mänskligheten utmålas som offer och den andra som förövare så kan dessa roller cementeras.

Det finns mycket mer att skriva om det här, men det är sängdags för mig och även för er. Sov sött och dröm inte mardrömmar om Daniel Craigs döda blick.

söndag 13 november 2011

Om frihet.

Detta har Per Olov Enquist att säga om frihet i boken Musikanternas uttåg (1978). Läs framför allt den sista meningen.

"Det fanns en gång en Arbetarförening i Bureå. Den levde i nästan två år, så gick den under. Den var inte LO-ansluten. I själva verket gick där en viktig skiljelinje; Bure Fristående Arbetarförening var det som på LO-håll kallades en syförening. En icke ansluten.
En syförening tolererades av arbetsgivarna. Det var LO-anslutningen som gjorde den farlig. Det var kring organisationsfrågan striden stod. Det var kampen mot det starka facket som var det viktiga. Kampen mot den centralt organiserade och centralt styrda fackföreningsrörelsen, den strid som då och senare iklädde sig en så skön och frihetlig retorik. Med tusen munnar talade fienden om den frie arbetarens rätt att görra vad han ville, fritt svälta ihjäl, stå fri mot sina egna diktatioriska ledare, ha rätt att arbeta under arbetsnedläggelse, fritt vara ensam i kampen, slippa centralstyrning, slippa organisatoriska band.
Och allt detta skulle långt senare leva kvar; fast förädlat och polerat, kultiverat och upphöjt, men med urskiljbara rötter: rädslan för det starka facket."


Det är som att jag känner igen dagens borgerliga retorik i det han skriver. Betänk då att boken handlar om arbetares konflikter med arbetsgivar för över hundra år sedan.
Tiden är ingenting.

tisdag 1 november 2011

Life in a Day

Den 24 juli 2010 filmade människor från 192 länder 4500 timmar av sina liv och skickade in till YouTube. Det resulterade slutligen i filmen Life in a Day, en 90 minuter lång dokumentär om vad som hände just denna dag. Filmen producerades av Ridley Scott och regisserades av Kevin Macdonald och jag såg just klart den.

För det första så är detta ett existensberättigande för YouTube som något annat än musikvideor, klipp på katter som gör roliga saker och folk som snubblar. Med denna dokumentär, enbart byggd på slice-of-life-historier, bevisas att klipp, som fristående skulle varit intressanta bara för filmarens bekantskapskrets, kan bli meningsfulla för den stora massan. YouTube är fullt av liknande berättelser som nästan ingen orkar sätta sig in i, men när ett skickligt produktionsteam fogar samman vad vanliga människor gör en helt vanlig dag så händer något magiskt. Här samsas morgonrutiner med böneritualer, förlossningar, boskapsslakt och kärlekshistorier, och jag kastades mellan känslor; ena stunden grät jag av glädje, nästa stund blev mitt hjärta krossat.
Fler Life in a Day-projekt är på gång; den 12 november 2011 görs en film för enbart Storbritannien, och jag hoppas på fler intressanta filmer. Jag skulle vilja veta hur människor i t.ex. Zimbabwe och Bangladesh lever, med deras egna ord.
Jag rekommenderar att du ser denna film. Kanske vidgas ditt sinne för åtminstone en liten stund, kanske lär du dig något om en främmande kultur.