måndag 28 mars 2011

Om Sverige var en saga förr, har det nu blivit skräckroman.

Poliserna i Gategate-fallet blev friade. I domen står att målsägande Jesper Nilssons politiska åsikter har betydelse i rättegångsbeslutet.

I gymnasiet ska eleverna nu få lära sig "entreprenörskap". Jag vet inte vad det betyder. Eller jo, en sak vet jag.

I svenska högskolor måste nu studenter från andra länder betala avgifter för att få studera. Jag förutspår att det snart kommer att börja tas ut studieavgifter från studenter. Studenter som inte får bidrag och lån om de jobbar för mycket. Studenter som måste betala 7400 kronor i månaden för 45 kvadratmeter i ett studentrum.

Friskolor i privat regi som tar ut vinster.

Programmet "Jobbjägaren" på Kanal 5.

Jag vet inte jag, låter detta särskilt liberalt?

Mvh politisk men privat.

torsdag 10 mars 2011

Seriedagbok 2011/02/28

Besökte Akademibokhandeln på en ingivelse efter att jag fått en ultraljudsundersökning av pungen.

torsdag 3 mars 2011

Jag har ingen nytta av en gravsten

Jag har ingen nytta av en gravsten, men
Hade ni nytta av en för min del
Skulle jag önskat mig, att det på den stod:
Han gav förslag. Vi
Antog dem.
Genom en sådan ristning vore
Vi alla ärade.

Berthold Brecht (min tolkning)

onsdag 2 mars 2011

Vädermusik

Det mest ackurata sättet att beskriva Keith Jarretts musik på är att det låter som väder. Inte så att han använder sig av ljudet av regndroppar, som en hippie, men han kan få pianot att låta som ett åskväder i augusti, eller som en himmel över ett hav, där måsar singlar fritt.
Det första jag hörde av honom, självaste inkörsporten, var Kölnkonserten. Den är sönderälskad av tusentals flummare, jazzskägg och vanliga Svenssons, och jag föll som en fura ner på min kompis Josefs säng i Umeå, just när Brännbollsyran, eller rättare sagt den anarkistiska festen på Fysikgränd rasade utanför hans fönster. Jag hade aldrig hört något liknande. All melankoli jag hade inom mig efter ett misslyckat ragg kvällen innan bara flöt iväg på pianotonernas gudomliga flod, och sedan dess har jag lyssnat på den konserten ett otal gånger då jag haft svårt att somna, då jag känt mig ledsen, då jag känt mig glad, då jag arbetat och då jag vilat.
Efter ett bad slog mig liknelsen om Keith och väder. Jag låg nedsänkt likt Arkimedes i det alldeles för varma vattnet, och hörde tonerna tränga igenom badkarets väggar, in i mig. Sun Bear heter konserterna och spelades in i Japan i november 1976, cirka tio månader efter att Kölnkonserten föddes. Första gången jag hörde första 45 minuter långa delen tyckte jag inte att det var lika bra som när han spelade i Köln. Den gången gick jag med lite grå dimma i hjärtat från Rinkeby till Spånga. Nu i badet hade jag bestämt mig för ett avslut, och plötsligt kändes musiken tydligare i hjärtat. Det var då jag insåg att Keith spelar som vädret. För det finns inte ett väder som man kategoriskt kan säga att man gillar eller hatar. Ibland känns en solig dag helt förskräcklig, och man vill bara lägga sig under täcket med en mask för ögonen, och vissa gråvädersdagar spritter det i hela kroppen av en skön Muminmelankoli. Och man kan inte riktigt förklara varför det känns så. Precis så är det med Keith Jarretts pianotoner. De är, precis som all väderlek, svåra att beskriva och olika för varje dag.

första tredjedelen av första delen av Kölnkonserten