torsdag 30 september 2010

Men man lever inte av vackert väder allenast!

Det är lätt att känna sig som en haverist i dessa tider; det är lätt att drunkna i skitfloderna som kommentarsfälten på bloggarna runt om i Sverige blivit. Det är också väldigt lätt att tappa hoppet om framtiden, särskilt då man börjar inse att den "snälla" högern (läs Alliansen, Timbro och andra "liberaler") ohejdat börjat flirta med Sverigedemokraternas världsbild. Vid såna tillfällen är det härligt uppfriskande att läsa artiklar som denna. Artikelförfattarna höjer blicken från det isolerade fenomenet rasism och sliter Dressmannkostymerna av de lismande herrarna från det brunblåa partiet. Och när fascistkejsarna står där nakna så ser man hur attraherade Reinfeldts pojkar och flickor blir av synen.
Men ursäkta mina hårda ord. Det ger inget att jag sitter här i min ensamhet och blir upprörd och får internet rage över sådant. Vi, den stora massa som faktiskt inser de massiva problemen både hemmavid, ute i Europa och hela världen, måste göra gemensam sak. Samla ihop pengar och hjärnor, starta en rörelse, starta en rikstäckande dagstidning.
Det viskas i öster och väster. Hör du det inte, kamrat? Don't get mad, get even. Nu kör vi.

TV-tips: Yes Men fix the world. SVT levererar. Det är inte ofta det händer nuförtiden, med tanke på Settmanopolet och allt, men detta har jag inga problem att betala licensavgiften för.

Imorgon ska jag sätta in texter i satsscheman, och det är precis lika upphetsande som det låter. Det fina i kråksången är att jag kommer överens bra med mina kurskamrater. Väldigt bra, i vissa fall. Återkommer med mer fakta senare.

onsdag 29 september 2010

Entartete performancevrål

SD och KD har många gemensamma beröringspunkter i sin kulturpolitik, vad jag förstår. Lyssnade på lite av Nya Vågen i P1, där diskussionen just handlade om SDs kulturpolitik. Vad jag förstod av det hela så vill SD toppstyra kulturen och ge vanligt folk vanlig vacker kultur och inte ge pengar till sånt som vill provocera... så länge det inte handlar om sånt som vill provocera muslimer. Mattias Karlsson, kulturansvarig hos SD, tyckte sig inte se likheterna mellan SDs idé om att avveckla principen om armlängds avstånd och nazisternas förbud mot entartete Kunst. Samtidigt ringer Göran Hägglunds ord om "svårartade performancevrål" som "vanligt folk" inte förstår. Alliansens kulturpolitik var ju nog illa; Pontus Lundkvist beskrev det som att Nicklas Strömstedt slog ned Munspels-Horst på Sergels torg och tog hans pengar. För att inte tala om att Lena Adelsohn-Liljeroth vill kalla kultur för "underhållning". Antar att det är "vanligt folk" som inte fattar vad kultur betyder. Själv tror jag att alliansen och Sverigedemokraterna underskattar "vanligt folk" och deras kulturuppfattning.

tisdag 28 september 2010

Snorpekoral

En sak till som åker upp direkt som nummer ett på inte överraskande alls-listan: Miljöpartiets högerprassel.

Det har varit en midsommarsnatt för mig: huvudet och näsborrarna har varit fulla med slem, madrassen har tappat luft så fort att klockan fyra låg jag i princip på golvet och mardrömmarna om döden avlöste varandra. Inte för att parafrasera en av de lökigaste reklamerna i svensk TV-historia, men ni tjejer tjatar om hur det är att föda barn - ni har aldrig varit med om hur det känns när en kille är riktigt förkyld.
Fast jag är inte bara förkyld, det är något annat också, ett svart djur i själen som inget Alvedon kan råda bot på. Trots att himlen är blå.

Nu till dagens politiska inlägg:
det är ju många som har teorier om varför SD valdes in i riksdagen. Allt från "utanförskapet som skapats av bidragssamhället" till "'vänsterextrema' demonstranter". Själv sätter jag mina pengar på att det är kapitalismens fel, men det är inte det jag vill prata om nu. Jag tycker nämligen att det är bra med motdemonstrationer när Jimmie med anhang står på torget och ljuger, men jag tror inte att det är det enda man ska göra för att motverka rasisterna. Det krävs också att man samtalar med de som röstat på SD. Och inte "samtal" som går ut på att dumgöra och redneckförklara dem, tvärtom. Man måste prata till dem som goda stränga föräldrar gör till sina olydiga och förvirrade tonårsbarn. Flytta-ner-glasögonen-till-nästippen-och-stirra-stint-i-ögonen-prata helt enkelt. Och se till att inte bli arg. Eller ge dem stryk.

måndag 27 september 2010

Sjukdomsbild

Sitter och tittar på TV4-nyheterna denna förlängda bakfyllans måndag. Den senaste tiden har så mycket skit hänt att hälften vore nog: vänsterblocket förlorade (inte så överraskande) valet, Sverigedemokraterna kom in i riksdagen (ännu mindre överraskande) och rent fysiska sjukdomar grasserar i min släkt.
Just nu pratar Rolf Porseryd och Bengt Magnusson om de nya bosättningarna på Västbanken och det känns som om hela nittonhundratalet bara spelas upp återigen utan att någon lärt sig nåt. Förföljelse av hela folkgrupper, strider mellan palestinier och israeler fortsätter, och ett högerpopulistiskt parti sitter i parlamentet. Många diskuterar SDs intåg i riksdagen, frågar sig hur det kunde hända och vilket det bästa sättet att bekämpa allt är. Dessa förvirrade, förbannade och politiskt färgade diskussioner tenderar att slingra in sig i varandra likt min tunntarm runt polyperna däri, och leder bara till ett smärtsamt tarmvred som kräver en stor operation och lång konvalescens, alltmedan polyperna blir elakartade och sprider sig till andra vitala organ. Och då är det inte säkert att det finns en chans att rädda livet.

Vad mer?
Jag lagar älgfärsbiffar med kokt potatis till O och J, detta för att kurera vårt kollektiva bakrus som vi ådrog oss i Gävle i helgen. O och jag skyller allt på Norrlandskaffet.
Om man skulle beskriva hur jag mådde i morse så kan man använda Timbuktus låt "The Botten Is Nådd", lägga till känningar av förstadiet till ett epilepsianfall, smärtor i hela kroppen, kraftig ångest, paranoia, irritation och halsont. Kan jag få en kram?

Jag tror det viktigaste i mitt liv just nu är att jag inte blir bitter, vad som än händer. Har alltför nära erfarenhet av vad bitterhet gör med själen, och ser det även bland mina kompisar. Att "tänka positivt" är dock inget jag sysslar med, utan jag följer min fars eviga råd: var realistisk. Allt kan hända, bra eller dåligt, och då är det bra att stå där och vara beredd.
Men fan, ledsen måste man ju få vara. Och jag är inne i en ledsen period just nu.

Programförklaring

Detta är en ny blogg. Som så många andra.
Det är också ett hörsammande av Elin Grelssons efterlysning om att män ska våga vara mer privata i sitt politiska bloggande.

Jag som skriver heter Simon och är en väldigt vanlig 26-årig norrbottning som flyttat till Stockholm. Här studerar jag svenska vid universitetet.

Själva titeln är lånad från grammatiklära, där det egentliga subjektet i en huvudsats är den som utför handlingen. Detta subjekt kan bytas ut mot det formella subjektet, företrädesvis ett pronomen (det, han, hon.)

Fortsättningsvis ska jag här blogga både politiskt och privat.